Värdeökningen i portföljen är långt över min årslön. Det är trevligt men dock av akademisk betydelse. Jag kan inte leva på en pappersvinst utan det enda som har betydelse är vilken direktavkastning portföljen kan generera. Jag försöker faktiskt lära mig att inte tänka så mycket på marknadspriset. Jag äger aktier för att få utdelning, inte för att sälja dem till nästa greater fool.
Det jag minns allra bäst förra året har dock med marknadspriset att göra och det är nedgången under hösten. Jag tror att korrektionen var för liten för att ens kallas "ras", men i pengar var även detta belopp över min årslön.
Att på några veckor se en årslön försvinna sätter igång alla möjliga sorters tankar och det är av den anledningen som jag måste börja tänka bort vad portföljen är värd och enbart fokusera på utdelningen. Under nedgången så ändrades inte min förväntade årsutdelning överhuvudtaget, så det är en mycket tryggare tanke att hålla fast vid. Förr eller senare kommer det stora raset och det blir så mycket enklare att hantera om man inte kollar portföljvärdet hela tiden.
Om man fokuserar på utdelning så vet även alla att när priserna går ner så kan man köpa in sig för högre direktavkastning. Under de veckorna så köpte jag även fyrdubbelt så mycket som jag brukar göra under en vanlig månad.
Så har jag dock inte alltid reagerat under nedgångar. Jag brukar hålla ut, sitta still i båten, tänka långsiktigt och allt det där, för att sedan få panik precis på botten och sälja av några illa valda aktier (som jag sedan får se rusa iväg utan mig). Det är ingen bra strategi. Om man ska vara den som får panik så ska man vara räddast av alla så att man kommer ur först. Problemet när man väl klivit av är dock när man ska hoppa på igen. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag inte har en aning. Allteftersom portföljen utvecklas så har jag växlat om till att ta mindre och mindre risk så att jag istället kan ligga nära nog fullinvesterad hela tiden och erhålla utdelningar.
Nuförtiden är jag så riskavert att jag börjar tycka att till och med att köpa enskilda bolag är för hög risk (säger en som har 70+ bolag i portföljen). Istället vill jag ha så brett och kostnadseffektivt som möjligt; indexfonder eller investmentbolag och regelbundna köp för att få bra snittpriser. Om ett enskilt bolag tappar i värde så kanske man inledningsvis ser ett köpläge, men om tappet fortsätter? När blir man osäker och kliver av? När en indexfond tappar i värde så är det enklare att besluta sig för att köpa eller åtminstone ligga kvar, eftersom man kan vara ganska säker på att inte alla bolag i fonden helt plötsligt går sämre samtidigt. Man kan förmoda att tappet beror på omvärldsfaktorer snarare än problem i bolagen i sig.
När man köper enstaka bolag så finns inte den tryggheten och jag förundras verkligen över hur koncentrerade portföljer vissa har. Det mest hisnande exemplet jag såg var en bloggare som endast hade fyra bolag i portföljen. Fyra bolag! En sådan portfölj är endast för den som är extremt spänningslysten eller besitter ett exceptionellt självförtroende och lugn. Volatiliteten måste vara enorm och det är förstås sant att då förbättras chansen att slå index stort. Risken att underprestera är också stor, särskilt om det går bra under en tid eftersom risken då är större att man förväxlar tur och skicklighet.
Nej, en sådan smal portfölj är inget för mig (längre! - det ska erkännas att jag har haft en fas med värre chansningar än norska försäkringsbolag). Jag börjar inse mer och mer vad erfarna investerare menar med att det viktigaste är att skydda sitt kapital. I början förstod jag det inte alls. Varför ska man vara försiktig med 25 000 när man ändå sätter in ytterligare 25 000 nästa månad? Då kändes det viktigare att chansa mer för att överhuvudtaget få något att hända. Men nu har portföljen nått en sådan storlek relativt min lön så att det är omöjligt att korrigera för misstag med hjälp av insättningar av nytt kapital. Bara de dagliga, normala svängningarna är större än vad jag har möjlighet att spara på en hel månad och på några veckor kan som synes en årslön vara borta.
Gränsen för hur stora svängningar man är bekväm med är förstås olika för alla men jag känner att jag kan vara nära min gräns nu. Sammantaget gör detta att jag blir ännu mer beslutsam att ta ner risken i portföljen. Jag nöjer mig med att ligga nära index och jag förväntar mig att komma närmare och närmare index för varje år som går. Sedan ska man komma ihåg att avkastning som index (före avgifter) absolut inte innebär någon genomsnittlig avkastning, utan snarare att man slår 80 % av deltagarna på marknaden. Det är inte fy skam det heller.
Avslutar med ett mycket tänkvärt citat från en av mina favoritböcker The Richest Man in Babylon:
"Risk losing [your money] and you risk losing all that it would earn as well".
-- Max
